there's a place/ I call sorrow

Ingenting speciellt händer och jag säger som en annan sa "skolan känns onödig"
för det gör den
Lektionerna blir tomma och alla längtar (till slutet)
för det klart att alla gör

Och sommarkylan drar och sliter, men det går; det går.


Jag vill pierca labret mer än någonsin nu; men föräldrar.

(Här kommer utkast på rullande band (och jag hoppas att ni inte har glömt mig än))


En dag köpte jag en vacker avslutningsklänning
Jag som aldrig bär klänning

Igår var det Megaloppis över hela majorna och jag och min klass deltog i värmen.


(idag)

Tyngden lyfte från mitt bröst, men med den försvann värmen. Minnena kom tillbaka som s l a g  i  m a g e n
Hon nickade och sa att det kanske var anledningen.
Jag förstörde hennes leende

Att det nu bara är två veckor kvar gör det hela lite lättare; men jag skrämmer fortfarande upp mig själv med "det går inte".

En dag kom sommaren på riktigt och den tog med sig värmen. Jag åt under ett träd när det åskade och joggade hem i regn. En annan dag hade jag en seriös konversation som kändes bra; och det behövdes. Tack.

Idag klipper jag av ytterligare en bit av mitt hår för jag vill att det ska vara kort. Så kort att jag slipper bry mig mer.



Jag började läsa boken "Tretton skäl varför" för två dagar sedan, och nu är det inga fler sidor kvar. Den är så bra och jag kom på mig själv med att sluta andas.
Men ingenting mäter sig med Hungerspelen, så klart.

När blev jag plötsligt fröken Svår i egen hög person?

Hon hade tappat allt igen, varenda mening, varje hopp
Hennes utsikt var en botten, hennes drömmar var en flopp

Han räddar mig igen, och jag känner att jag borde tacka honom på något sätt. Men det är ju omöjligt.
För vem är jag?

Livet rullar på, och på något sätt gör jag väl också det. Det känns bra och jag har saker att längta till (och jag längtar så mycket.)

Det kommer bli bra sen, det är vad dom alltid säger. Jag vill ha lite mer sanning i allt det där.

En dag sitter jag på min sängkant och undrar vad som mer får plats i det lilla livet. Jag bestämmer mig tillslut att svaret är noll. Ingenting.
Det sköna med att vara sjuk är att man i alla fall får lite mer tid åt sina tankar; låta dem snurra fritt. Eller kanske är det de fruktansvärda?

(Och där går lyckan
Som aldrig kunde bli)

Jag skräms lite av hur mycket de betyder. De höga kan få en att fly världen till en alldeles för mörk plats; och de låga är för en lika med hopp. Kanske skäms jag lite.

En dag känner jag mig så fruktansvärt ivägen och idag fryser jag. Helgen var trevlig, och jag kände mig faktiskt glad. Kameran är full av bilder men ingenting har någon egentlig betydelse.


Jag vill inte bli för hoppfull.
För då sliter du itu mig.


Ett stycke bronsmedalj och ett stycke silver; för oss gick det inte riktigt lika bra.

Det är nu det händer; Volleyboll SM (hela helgen) nu kommer vi och tar dig! (låt mig vara låt mig vara.)

Jag känner hur rädd jag är för att ta nya tag igen när jag ser hur det har gått. Hur mycket jag saknar allt, "Jag vill ju följa med er".
Allt tar slut; det lärde man sig ju redan i spjälsängen (snipp snapp snut och så var sagan slut) men vart är då
och så levde de lyckliga i alla sina dar?

(bild arkiverad under 2011)

Och jag hatar att sakna, och jag hatar att vara arg för det.
Vet inte vilken känsla som tar överhanden. Kanske delar de båda på en plats. All plats.

Och tonerna klingar ut i takt med inspirationen och jag känner att nu får jag skärpa mig. Det går inte att gå runt och dagdrömma på det här sättet längre; det är som att be om att få bli krossad. (Låt mig vara låt mig vara.)

En dag var solen så varm att man nästan klagade. Varför nöjer man sig aldrig?
Jag vill att den här miniveckan ska gå snabbt för jag längtar. (Jag hatar att jag längtar, och jag längtar så mycket att jag hatar mig.)